E-text prepared by Jari Koivisto
Dramatisk dikt i fem acter
Af
Helsingfors,Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri,1851.
Imprimatur: Herman Molander.
I have had no view to the stage; in its present state it is, perhaps, not a very exalted object of ambition.
Lord Byron, Marino Faliero.
Elias Lönnrot tillegnas denna Dikt, — det mödofullaste arbete, mitt lif hittills förmått åstadkomma, — såsom gärd af beundran och tillgifvenhet för den aktningsvärdaste karakter och den inflytelserikaste litterära verksamhet, hvaraf, under denna tidsålder, Finska Nationen blifvit hedrad och upplifvad.
Helsingfors den 27 November 1851.
af Författaren.
CLAES FLEMING.
JOHAN FLEMING, hans son.
DE VIJK, trolofvad med Claes Flemings dotter.
BENGT BONDE.
DANIEL HJORT.
KERN.
HERTIG CARLS SÄNDEBUD.
OLOF STENBOCK.
Furst RADZIVILL.
Grefve LUBOMIRSKY.
KRASINSKY.
OLOF, Svensk Veteran.
En gammal Trotjenare i Flemings hus.
En Befälhafvare vid Finska flottan.
En Finsk Officer.
En ung Finsk Knekt.
HEXAN.
MATHILDA, hennes fosterdotter.
EBBA STENBOCK, Claes Flemings Maka.
CATHARINA MÅNSDOTTER, Konung Erik XIV:s Enka.
Catharina Månsdotters följeslagare.
Svenska, Finska och Pohlska Knektar.
En Småsven. En Budbärare. Invånare i Åbo.
Lokalen för handlingen: Åbo stad och dess omgifning
Tiden: våren 1597.
En ringa boning, gömd i ruinerna af Kustö förfallna Biskops-slott.Förbleknade Maria-bilder och brutna crucifixer påminna om denförjagade Katholicismen. Ett något större rum med tvenne dörrar,den ena åt fonden, den andra åt venstra sidan. En spisel i etthörn af rummet.
Bengt Bonde. Daniel Hjort.
En blytung trötthet genom mina lemmar
Sin stela bölja hvälfde hela dagen.
Den fryser nu till is, och ej mitt blod
Har värma mer att lösa upp dess kyla.
Uppå min långa vandring gamla sår
Fördämningen af de halfläkta ärren
Bortspolade, och utur friska källor
Bar blodet hän all värma, som fanns öfrig.
Min hela kraft jag aldrig dock behöfde
Så väl som nu. I morgon re'n kanhända
Jag står inför Claes Fleming. Mången gång
Jag rusat förr emot hans knektars lansar
Med icke brutet mod, fastän mitt vapen
Var nästan det allenast. Men jag känner
Min styrka svika mig vid blotta tanken
Att mot hans pantsarklädda hjerta nu
Jäg måste löpa storm, då såsom vapen
Min hembygds lidande och nöd blott lyftas.
Inunder menskans slutna ögonlock
Upptina lifvets ådror, friskt ånyo.
Liksom inunder egen hyddas tak
Den trötte vandrarn lefver upp på nytt.
I några ögonblick af hvila jag
Min nötta lifskraft nedersänka