Produced by Jari Koivisto
KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND
Novell
AF
G. H. M—n
Stockholm,
W. Lundequist & Co:s bokhandel,
Myntgatan, N:o 1.
1836.
1.
En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln ien af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktesmed förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela densköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko,och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han varen vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans grönavallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tyckteshans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rättmycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt modblomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende munuttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhetmera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhetde vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösablommorna.
Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan etthittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrigpatriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti tillfånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméenframfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanligabedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af envän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte ilandet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohetemot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvarpå sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red enflock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvadde öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarförde äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kundebegagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamtförvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotadeaf brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på enaf nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Meni ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gafhonom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stötmed knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitthufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne tilldetta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sigut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade honen dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården ochrädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sinagråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedanRyssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande,drogo sina färde.
Den trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertigbonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne,och förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögenslägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som honönskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra afsina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagdpå sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnandeden arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. Enflyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog