E-text prepared by Jari Koivisto
NALA OCH DAMAYANTI
En indisk dikt ur Mahabharata
Från originalet öfversatt och med förklarande noter försedd af
H. KELLGREN,
Philos. D:r, Docens i Sanskrit-Språket och Literaturen.
Helsingfors,J. C. Frenckell & Son,1852.
Säkert känner redan enhvar åtminstone till namnet den forntidsdikt,hvilken benämnes Mahàbhàrata "den stora dikten om Bhàras ätt," dennadikt, som med sina aderton böcker och sina hundratusen dubbelverser(slokàs), hvarje af trettio två stafvelser, till sitt omfång är detmest storartade skaldeverk, något lands literatur äger att uppvisa.Det är en hel till tid och rum från oss långt aflägsen verld, som rörsig i denna dikt, och man ser de flyktande skuggorna af gestalterfrån olika århundraden, kanske årtusenden, skymta förbi dess spegel.Mahàbhàrata säger om sig sjelf (I. v. 307 ff.) "Ej finnes på jorden ensaga, som ej har sitt upphof ur denna dikt, såsom kroppen ej kan hållasig uppe utan föda; ur denna Bhàrata-dikt hemta skalderna sin näring,och vörda den, såsom tjenare, hvilka söka sin välgång, vörda en ädelherre; ty i denna heliga saga är den högsta vishet nedlagd," och (I.v. 646) "den har af den oändligt vise Vyàsa blifvit författad till enlärobok för det nyttiga, till en lärobok för det rätta, till en lärobokför det angenäma." Mahàbhàrata utgör ett compendium af Indiens helaforntid, men dess egentliga kärna och ledtråd utgöres af berättelsenom Kuru- och Pàndu-ätternas inbördes strid och slutliga undergång.Denna berättelse är sannolikt en i några få personers öden sammanfattadskildring af en långvarig kamp emellan Indiens urinbyggare och denfrån norden invandrade Ariska folkstammen, som sedan blef herrskande iIndien, ty sådan är den episka diktens sed; af traditionen förläggesdenna strid till en bättre tidsålders aftongryning och dess öfvergångtill den närvarande onda tiden, hvars begynnelse Inderna förlägga tillåret 3,101 före Christus.
Berättelsen om Kuru- och Pàndu-ätternas strid, hvilken lik en ledandetråd går igenom Mahàbhàrata-diktens labyrinter, är i några ord följande:
I medlersta Indien, vid Yamunàs stränder lefde Bharatidernas uråldrigaätt, härstammande från månen; engång i fordomtid regerade der, ehurublind, en konung af denna stam Dhritaràschtra, och bodde i sinhufvudstad Hastinàpura jemte sina hundrade söner, af hvilka den äldstekallades Duryodhana. Denne Konung hade en yngre broder Pàndu, hvilkendragit sig tillbaka och jemte sina fem söner lefde i ensamhet. Vyàsa,som förtäljer hela Mahàbhàrata-dikten, nämnes deras fader. Pàndu dogoch då kommo hans fem söner till sin farbroders, Dhritaràschtrashof, och uppfostrades der tillsamman med hans egna söner. De femPàndaviderne förvärfvade sig snart genom mildhet och goda egenskaperallas kärlek, och folket uttalade sin önskan att i en framtid få se denäldste af dem, Yudischthira, bestiga sin farbroders thron. Konungenssöner började då hata och frukta dem, och sökte deras undergång. Dåsände deras farbroder dem bort från Hastinàpura, men hans söner nöjdesej dermed, och Duryodhana utsände i tysthet folk, för att innebrännadem i deras egen boning. Men då de fingo kunskap derom, uppbrände desjelfve sin boning och irrade omkring vid de ännu öde och skogrika,stränderna af Ganges. Duryodhana trodde att de omkommit, och varobekymrad. Under Pàndavidernas landsflykt träffade dem deras farfaderVyàsa och förkunnade dem, att Draupadi, dotter till en Konung i defem flodernas land, af ödet var bestämd till deras gemål. De, begåfvosig dit, och vid en pristäfling om hennes hand segrade Ardschuna, enaf bröderne, hvarigenom Pàndus söner åter blefvo mäk