E-text prepared by Tuula Temonen
REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER
Av
ALMA SÖDERHJELM
Historiska essayer II.
Helsingfors,Holger Schildts Förlag,1918.
INNEHÅLL:
Förord
När Voltaires stoft fördes till Panthéon
De första emigranterna
François-Claude-Amour de Bouillé
En politisk salong i Bryssel
Emigrantkonungen i Koblenz
En gammal roman, dess författare och hjältinna.
Förord.
Under mina forskningar för ett större arbete rörande Sverigesställning till den franska revolutionen har jag stiftat bekantskap medförhållanden och personligheter, vilka fallit utom ramen för det nämndaarbetet, men i alla fall tyckts mig tillräckligt intressanta för attbli föremål för en noggrannare undersökning. I denna lilla bok har jagframfört en del av dem.
De olika essayerna i boken äro av varierande vetenskapligt värde, såtill vida att ett par av dem i huvudsak äro byggda på andrahandskällor,medan andra åter äro grundade på svårpåträffbart förstahandsmaterial.Dels för denna ojämnhets skull, dels för att göra boken njutbar ävenför den utonvetenskapliga världen, har jag bemödat mig att giva dessastudier essayens lättare form samt berövat dem hela den tunga yttrelärdomsapparaten. Jag har vågat göra det, övertygad som jag är om attdet för de idkare av historisk forskning, till vilka jag även villvända mig, trots den lättare formen ej skall erbjuda någon svårighetatt värdera stoffets beskaffenhet samt den vetenskapliga metod jagvelat följa.
Helsingfors den 5 november 1918. Alma Söderhjelm.
NÄR VOLTAIRES STOFT FÖRDES TILL PANTHÉON.
Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolutioni tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomfördedenna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallatsupplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft fördefram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrensinom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna ochordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka manmed rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormademot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt,byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar.Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiskarevolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartadeblott alltför litet beaktade nydaningsarbete.
Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid somnyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar ochteorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Denfranska revolutionen är märklig också i det avseendet, att underdess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdetav det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernasdjärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser mannationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningaroch pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blottpå upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn —oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever hanicke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sinaförsta blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingenunder debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragittill att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare