SIGGE STRÖMBERG
PRÄRIELIF
PRÄRIELIF
SANNSAGOR och LÖGNHISTORIER
FRÅN VILDA VÄSTERN
AF
Sigge Strömberg
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
GÖTEBORG
Pappersleverantör:
GRANHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1909
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.
Prärielif.
På fulla femtio mils omkrets från Harristown,fanns ingen vackrare flicka än Jessie Murray.Lång och ståtlig var hon, med hår, som glänstesom guld i solskenet, och ett par djupa blå ögonunder mörka ögonbryn. Och så hon satt till hästsedan! Det fanns inte en broncho i hela Syd-Dakota,som hon inte kunde få att lyda tygeln,inte ett »cowboy-trick», som hon inte kunde göraefter. När hon någon gång red in till Harristown,stod halfva stadens manliga befolkning ifönster och dörrar och bligade på hennes lackeraderidstöflar, och det var nog inte utan att endel af dem sett litet för djupt i de mörkblå ögonen.
Det var ju renodlat vanvett för »Broncho Bill»att tänka på en sådan flicka. Hon, dotter till enaf de rikaste ranchmännen i Syd-Dakota, och han,en fattig »cowpuncher», som, mot den furstligaersättningen af fyrtio dollars per månad, arbetadepå en af hennes pappas rancher. Men han kundehelt enkelt inte låta bli. Han drömde om hennedygnet om. När han märkte John Murraysungboskap, tänkte han endast på, att det »M»,[6]som han brände in, var en af hennes initialer, ochnär han satt i sadeln ute på prärien, tänkte hanmer på hur han skulle kunna få John Murraysdotter än på att hålla reda på hans kor.
John Murray hade emellertid många cowboysmen bara en dotter, och därför var det betydligtlättare för en af dem att komma ihåg henne, änför henne att komma ihåg en af dem. Hon vistadesemellertid ganska mycket bland dem, närhon var hemma på ranchen, och var alltid gladoch vänlig mot alla femtio. De beundrade hennepå afstånd allesamman, men att någon gångfå spänna åt hennes sadelgjord och få ett litetsmåleende i belöning var det största närmandede kunde hoppas på och följaktligen en favör,som de alla täflade om. Ett par gånger hade honvisserligen låtit Bill rida bredvid sig, därigenomådragande honom alla hans kamraters afund, ochen gång slog hon till och med till honom på skämtmed ridspöt. Hela den natten låg han i gräset utanförhennes fönster, medan vilda, heta tankar brusadegenom hans hjärna. Äfven på ett annatsätt behandlade hon honom olika än hans kamrater.Medan hon kallade dem vid deras dopnamn»Whisky Pete», »Gentleman John» ochhvad de hette allt, så titulerades »Broncho Bill»alltid för mr Rogers. Det lät så främmande, ochhan tyckte inte om det, men Jenkins, bartenderni Johnsons krog i Harristown, sade att det var ettgodt tecken, och han borde väl veta det, han, som[7]varit ända i S:t Louis