Produced by The Online Distributed Proofreading Team at
Hjalmar Bergman
Albert Bonniers förlag
Stockholm
1917
Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru.Orsaken till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolkav alla slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbär. De höllointe med rättvisan. Efter hans förmenande. Och orättvisa var gästgivarni Sutre en styggelse.
Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med fleratullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga,den där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida denförsmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av enhalvblind gumma, och den tarvliga drycken.
Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog signed under eken med lådan sin och begärde konjak.
Har jag inte, svarade gästgivarn.
Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svartatattarögon och svart, stripigt hår.
För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn ochutlade sina åsikter om tullen.
Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan entappa konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget.
Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade attlära honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersomgästgivarn vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om ivärlden, ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallentill Göteborg.
Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken iSutre stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och närkärran svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade:
Det är väl grant?
Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvidsig på sätet hade han en långbent, smärt flicka.
Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting.
Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade medpiskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, ochsade:
Det är väl rart?
Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på dethöga, brutna, svarta taket.
Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.
Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekensvidd.
Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann?
Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kalatoppen.
Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig.
Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder tillkärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning ochflickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem istallet och gav dem foder och vatten.
Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät.
Ska du inte stiga ur? frågade gästgivarn.
Nej, sade flickan.
Hur länge ska du sitta där då? frågade gästgivarn.
Tills du kör mig hem igen, svarade flickan.
Det dröjer, sade gästgivarn, gick in i köket.
...